Om

Ingen info ännu.

Senaste inlägg

Arkiv

Respons

En bättre dag!

Kan det vara solen som gör att man känner sig piggare eller är det att jag har fått vila ut mig efter en jobbig period? Tror att det kan vara både och, faktiskt.

Lyssna på din kropp, sägs det, men när vet man att det är dags?

Många gånger, låter man det gå alldelles för långt, utan att tänka.

Tror att det är viktigt att stanna upp ibland och reflektera över vad som händer runt omkring dig.

Jag tror att jag gjorde det nyss, jag stannade upp ett par dagar och lyssnade på min kropp.

Jag är inte så gammal och vill så mycket i livet. Just därför ska man stanna upp ibland och tänka på det.

Jag sa ifrån på jobbet för första gången i mitt liv! Det gick visserligen lite för långt innan jag gjorde det, men gjorde det och fick redpons också, vilket betydde väldigt mycket för mig.

En sak har jag lärt mig och det är att dra inte på dig en mask gång på gång!

Det har jag fått höra många gånger, men aldrig lyssnat på det. Jag är en människa som alltid är glad, positiv utåt, men många gånger känner jag tvärtom, men vägrar att visa det.

Tänker att det finns de som har det värre.

Jag har allt...3 underbara barn som verkligen betyder allt för mig, ett hem, ett jobb. Mycket mer än det, behöver man inte.

Var glad och nöjd...varför sträva efter mer hela tiden?

Samtidigt, så tänker jag att det ändå är bra att sträva efter mer, för annars blir livet lite tråkigt.

Lagom är bäst!

I alla fall, allt detta som har hänt de senaste dagar, har gett någonting.

Min chef är en väldigt bra chef, som är mån om sina a ställda och detta som hände häromdagen ledde till att både jag och eleverna kommer att få hjälp så att detta intr händer igen.

Allt går att lösa om man bara pratar om det. 

Dra av dig masken ibland, det är ok att säga ifrån.

Stanna upp och reflektera!

Dag 2 & 3 sjuk.


Känner mig fortfarande uttmattad och har fruktansvärt svårt för att släppa jobbet. Känner att jag sviker barnen och personalen. Jag vet att lätararna gör sitt bästa.
Har fått äran att vara på flera olika skolor och ser mönstret, men kan ändå inte hitta vad vi gör för att det ska bli så här.
Imorgon ska jag ha möte med rektorn och förslka hitta ett sätt som kan fungera för både elever och lärare.
Hoppas att han har en bra lösning för jag mår inte bra av att gå hemma och att eleverna ligger efter i planeringen. Det kommer att vara dubbelt jobb när jag kommer tillbaka, men det får jag a ceptera och göra det bästa av det.
Hur upplever ni akolmjljön?
Har ni bran som går på högstadiet?
Hur trivs era barn där? Hur trivs läraren?
Ni får mer än gärna kommentera och hjälpa mig med olika tips och förslag på hur vi ska ändra skolmiljön.
Tacksam för alla tips och råd

Bröt ihop fullständigt!


Min första dag här....känns lite konstigt, vill skriva så mycket, men förstår att ingen vill läsa en hel roman!
Tänkte börja med att berätta hur verkligheten är 2020 en vanlig dag som lärare.
Det är kanske många som känner igen sig, men säkert många som kanske inte alls gör det.
Kommer in i personalrummet, startar datorn 10 min innan lektionen börjar. Tänker att jag måste ha kaffe innan jag börjar lektionen, men kommer på att killen på caffet som alltid fixar kaffe på morgonen har slutat....den trevliga och snälla killen som fixade till både elever och personal kunde inte vara kvar efter 3 år för det finns inte pengar för att anställa honom. Han var omtyckt av alla och kommer att vara saknad.
Startar min dator utan att ha en kopp kaffe i handen och kollar planeringen och frånvaron. Växlar några snabba ord med kollegerna, sen är det dags för dagens första lektieleverna in i klassrummet och sätter igång med undervisningen. Alla sitter tysta och lyssnar på mig när jag har genomgång utan att avbryta. Eleverna räcker upp handen när de vill fråga något och lektionen flyter på. Det blev en bra start på dagen, tänker jag. Efter 45 min är lektionen avslutad och jag önskar eleverna en trevlig dag och går vidare till ett annat klassrum, där jag kommer att hålla en undervisning på 30 min. Allting flyter på som vanligt med min planering. Det känns bra...jag känner att barnen är nöjda och jag känner att det blev en bra lektion.
Har en paus på 20 min innan tredje lektionen för dagen börjar. Hämtar vatten och sätter mig i personalrummet och pratar lite med kollegerna och samlar in materialet till nästa lektion. Tänker att idag ska jag dela upp klassen i 2 grupper, eftersom det är så många som behöver ha extra hjälp och fokus.
Ropar upp 9 namn på elever som är ganska självgående och ger de uppgifter de ska göra i ett grupprum. Ber de andra eleverna ta fram sina böcker och börja läsa under tiden som jag går med den andra gruppen till grupprummet. Det tar högst 5 min för mig att sätta de i arbete för att sedan gå tillbaka och ta hand om den andra gruppen som omfattas av 10 barn. När jag kommer in i klassrummet är det kaos! Någon springer rundor, någon filmar med sin mobil, en annan sitter och spelar spel, någom kastar papper..jag ropar högt att lektionen har börjat och att alla ska gå till sina platser, men ingen lyssnar.. de är så fokuserade på sitt och helt uppe i varv, så de märker nog inte ens att jag är där!
Jag ropar igen och igen, men ingen reaktion. Jag går runt i klassrummet och samlar in mobilerna igen, för de hade jag samlat in innan lektionen började, men de hade så klrart tagit de igen när jag var med den andra gruppen.
Det ska tilläggas att det är väldigt rörigt i den klassen för det mesta, och jag får kämpa varje gång med att ge alla så mycket hjälp jag bara kan. Många av eleverna har koncentrationssvårigheter och behöver mycket stöd och hjälp. Just därför tänkte jag att det kunde vara bra att dela upp de i mindre grupper, för då blir det kanske lättare att koncentrera sig, men jag hade väldigt fel... det blev tyflogrn värre att göra på det viset. Den andra gruppen tyckte att det var bra för de kunde jobba ostört, men den här gruppen ballade ur!!!
Detta har hänt vid flera tillfällen att eleverna inte kan vara still och inte lyssnar, är stöckiga överhuvudtaget, då har jag fått gå ifrån klassrummet för att samla lite energi och för att inte drabbas av panikångest eller att mitt blodtryck går upp för mycket. Jag har pratat med rektorn och med läraren om detta för jag känner att jag inte är tillräcklig när det är så många som behöver stöd, men tyvärr, finns det inte resurs att ha någon extra som kan hjälpa till.
I alla fall, efter att ha försökt en bra stund med att få kontakt med eleverna utan resultat, så drabbas jag till sist av panikattack och måste lämna klassrummet...jag springer upp till receptionen och där bryter jag ihop....jag gråter och det känns som att jag inte får luft. Personalen försöker få mig att bli lugn och berätta vad som har hänt, men jag kan knappt prata. Jag minns att jag sa att jag inte orkar längre och att jag känner mig otillräcklig. En elev sprang efter mig och ville hjälpa mig, men jag bara sprang och bad honom gå tillbaka till klassrummet. Stackare...tänker jag nu efteråt..han ville bara hjälpa till, så omtänksamt.
Efter att ha fått andas lite och fått lite vatten, så kunde jag efter en stund redogöra för rektorn vad som hade hänt och att jag behövde ha någon som kan hjälpa till under lektionen. Jag mådde så dåligt och kände mig helt utmattad så jag gick till bilen för att köra hem, men fick stanna flera gånger på väg hem...jag grät hela vägen hem och kände mig så värdelös....när jag äntligen kom hem, kändes det som att jag hade sprungit flera mil, var helt utmattad. Dagen efter vaknade jag med världens huvudvärk, mätte mitt blodtryck, vilket visade alldelles för högt. Panikågesten började smyga sig på mig och kände mig helt yr. Hörde av mig till jobbet och bestämde att jag skulle vara hemma och vila upp mig, sedan skulle jag och rektorn träffas och prata.
Låg nästan hela dagen och mådde allmänt dåligt.....fotsättning följer..